Lotta Zacharias

Lotta Zacharias verksamhetsledare på TeaterAlliansen 1999–2014

TeaterAlliansen ur Lotta Zacharias perspektiv

Lotta Zacharias berättar om de första årens arbete från försöksprojekt till etablerad verksamhet

Riksdagen beslutade i september 1998, att från den 1 januari 1999, med en försöksperiod på 1,5 år, starta en verksamhet, som skulle ge etablerade frilansande skådespelare en helt ny, mer tryggad anställningsform. Att få möjlighet att vara med att realisera den vision som Lars Edström och Tomas Bolme under flera år lagt ner ett enastående stort arbete på kändes verkligen otroligt spännande och som en stor utmaning. Det handlade om en start utan fördröjning!

Efter ett intensivt ansökningsförfarande hösten 1998, som skedde parallellt med att regler för verksamheten och krav för att bli anställd skulle formuleras, kunde 66 skådespelare anställas. Man valde att ha en liten administration, 3,5 tjänster – en arbetande ordförande på halvtid, en verksamhetsansvarig, en förmedlingsansvarig och en ekonomihandläggare, vilket förutsåg flexibilitet och nära samarbete. På grund av den korta försöksperioden utsåg AMS redan vid starten en utvärderingsgrupp.

Utgångspunkten var att TeaterAlliansen, som blev namnet på verksamheten, skulle ha tre verksamhetsgrenar: arbetsplatstillhörighet, egen artistförmedling och ett långsiktigt vidareutbildnings- och kompetensutvecklingsprogram.

Viktigt för arbetsplatstillhörigheten var från starten att samla alla skådespelare till en allmän seminariedag, där alla, såväl skådespelare som administration, fick en möjlighet att presentera sig för varandra och skådespelarna känna att de nu ingick i en ensemble. Väsentligt var också att ha ett forum för konstnärliga samtal. Därför inbjöds till den allra första seminariedagen, genomförd mindre än en månad efter det att skådespelarna anställts, skådespelaren och regissören Keve Hjelm för att tala om skådespelarens centrala roll i scenkonsten.

För att skapa en verklig delaktighet i den verksamhet vi önskade bygga upp var det viktigt att skapa en plattform för detta. Tre arbetsgrupper tillsattes: en utbildningsgrupp, en förmedlingsgrupp och en facklig arbetsgrupp. Med utbildningsgruppen kunde jag bolla idéer och förslag på vilken typ av kompetens skådespelarna själva ansåg vara viktig att utveckla och också vilka pedagoger de ansåg sig behöva möta. Redan från början var vi överens om att TeaterAlliansens kursprogram skulle vara öppet även för frilansande skådespelare som inte var anställda på TeaterAlliansen, eftersom det var många skådespelare som var behöriga men inte kunde anställas p.g.a. att det ekonomiska bidraget till TeaterAlliansen hade sin begränsning. Kompetensutveckling var från början inte alldeles självklar för alla skådespelare. Åsikten att; utbildning hade man ju fått i samband med att man startade sin karriär som skådespelare, levde då ännu kvar. Detta vara dock en inställning som relativt snabbt kom att förändras. Det blev uppenbart att de nya anställningsförhållanden med lösa och korta kontrakt för skådespelare krävde att skådespelarna måste finna vägar att hålla igång sitt instrument.

Kontakten med arbetsgivarna hade naturligtvis från start högsta prioritet! Det var därför självklart för oss att föreslå teatercheferna, att vi skulle träffa dem på deras egna teatrar. Det kändes viktigt för oss eftersom vi önskade att teatrarna skulle vara våra skådespelares arbetsplatser. Av största betydelse var givetvis att bygga upp ett förtroende hos arbetsgivarna för att TeaterAlliansen på allvar skulle komma att bli en oumbärlig verksamhet och därför också växa.

Att ha en facklig arbetsgrupp med vilken vi kunde ha en god dialog för att tillgodose skådespelarnas fackliga intressen kändes också viktigt.

För mig personligen kändes det viktigt att medverka till att skapa ett bra klimat i TeaterAlliansens ensemble. Personliga trepartsmöten blev en värdefull faktor, där jag tillsammans med Saeed Hooshidar, som huvudansvarig för kontakterna med arbetsgivarna, hade enskilda samtal med varje skådespelare.

De enkäter som utvärderingsgruppen skickade ut riktade sig dels till de anställda skådespelarna dels till arbetsgivarna. Intressant är här att det som skådespelarna uttryckte som det mest betydelsefulla med sin anställning var inte i första hand den kontinuerliga anställningen med den ekonomiska trygghet som det innebär, utan mer den gemensamhetskänsla som skapas i en ensemble. För frilansande skådespelare kan det annars vara mycket ensamt. Att ha en arbetsplatstillhörighet med samma rättigheter som tillsvidareanställda skådespelare vad gällde de sociala, yrkesmässiga och fackliga fördelar som kommer med detta, t.ex. att genom sin anställning vara inordnad i det statliga pensionssystemet som frilansare inte har tillgång till, ansåg skådespelarna vara av mycket stor betydelse. Av yttersta vikt från start var att skapa ett förtroende mellan TeaterAlliansen som arbetsgivare och de anställda skådespelarna.

Svaren på enkäten till arbetsgivarna blev som jag förstår det av avgörande betydelse för att staten innan den ett och ett halvåriga försöksperioden var över beslutade att permanenta verksamheten. Från arbetsgivarhåll uttrycktes ett stort förtroende för TeaterAlliansens arbete. Det upplevdes enkelt att samtala och få goda råd och förslag på skådespelare utifrån arbetsgivarens önskemål. För oss var det viktigt att medverka till att arbetsgivarna fick förslag på skådespelare som passade deras särskilda behov, istället för att föreslå skådespelare som kanske bäst behövde jobb just då.

Att TeaterAlliansen måste växa och bli betydligt större än idag är som jag ser det alldeles nödvändigt. De mycket osäkra anställningsförhållandena för skådespelare har inte på något sätt förbättrats under de dryga 17 år som TeaterAlliansen nu har verkat. Även om antalet anställda ökat är det alltjämt, trots tämligen tuffa anställningskrav, ett mycket stort antal skådespelare som är behöriga att vara en del av TeaterAlliansen men p.g.a. ekonomin inte ges möjlighet till detta.

En viktig orsak till framgången med TeaterAlliansen tror jag man kan finna i de krav som döljer sig i uttrycket ”morot och piska”. Förutsättningen för en anställning i TeaterAlliansen är att man är verksam som skådespelare, samtidigt som man också ges möjlighet att förlänga sin anställningstid genom att ta tjänstledigt för arbete inom sitt yrke.

Lotta Zacharias i september 2016